2020.05.11

Lite fult är också fint

Byggnadsantikvariens roll i projekt är avgörande vid ändringar av vår byggda miljö. Vi har pratat med Stina Svantesson, som är en av AIX byggnadsantikvarier, för att bättre förstå hur de tänker och jobbar.

Hej Stina, kan du berätta lite, vad gör en byggnadsantikvarie?

Antikvarier bygger sitt arbete på kunskap om kulturarvet och på gällande lagstiftning. Vi utgår ifrån en kulturhistorisk värdering och den baseras ofta på en antikvarisk förundersökning. En sådan förundersökning kartlägger byggnadens eller miljöns historia, dess förändring över tid och hur väl bevarad den är i dag. Utifrån det beskrivs det kulturhistoriska värdet. Förundersökningen kan även innehålla råd om hur byggnadens värden kan tas tillvara.

Hur gör man då?

När man bedömer en byggnad eller en miljö ser man på flera saker, främst vad den kan berätta om sitt historiska sammanhang men också hur den påverkar sin omgivning – även det till synes anspråkslösa kan vara betydelsefullt. Kulturhistoriska värden brukar delas in i dokumentvärden och upplevelsevärden. Dokumentvärden förmedlar kunskap om bland annat samhällshistoria, teknikhistoria och arkitekturhistoria. Om det till exempel handlar om en sjukhusbyggnad från tidigt 1900-tal kan arkitekturen visa vilken betydelse institutionsbyggnader hade i samhället på den tiden. Upplevelsevärden hos en byggnad kan vara hur den visuellt uppfattas i stadsbilden, eller att den exempelvis är viktig för ett lokalsamhälles identitet.

Riksantikvarieämbetet arbetar med styrdokument för kulturhistoriska bedömningar som ska uppdatera och komplettera tidigare metoder. De vill till exempel att man numer i större utsträckning preciserar vad det är i en byggnad eller i en kulturmiljö som bär fram värdet.

Hur ska man bygga nytt i gamla miljöer?

Tillägg ska ta fasta på platsens själ och den befintliga bebyggelsens grammatik, där krävs kunskap om det redan byggda. Antikvarier jobbar egentligen inte med gestaltning men kan ha synpunkter på att ett tillägg dels ska vara urskiljbart nytt och dels underordna sig kulturmiljön.

Ett välkänt exempel på ett bra tillägg är Gunnar Asplunds tillbyggnad från 1930-talet till Rådhuset i Göteborg som harmonierar med det befintliga huset från 1600-talet. Ett senare exempel är Gamla Riksarkivet i Stockholm med nya varsamma invändiga tillägg som underordnar sig det ursprungliga.

En byggnadsantikvarie kan ta fram en antikvarisk konsekvensbeskrivning som används för att analysera hur de kulturhistoriska värdena påverkas av ändringar och tillägg i kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Det är bra om antikvarien kommer in tidigt i processen och kan ge stöd till övriga inblandade.

Rekonstruktioner då?

Rekonstruktioner har blivit vanligare under senare år, till exempel av fasader, men kan vara vanskliga. En byggnad har ju ofta förändrats i olika delar genom åren. Vilken tid är den rätta? Ska man gå tillbaka till ett ursprungligt utseende? Vad är rimligt?

Den som ritar en byggnad måste ha en djup kunskap om dess beståndsdelar, det gäller i samma utsträckning äldre arkitektur, inte minst då man söker återskapa något som en gång har varit.

Vad är vackert? Ska man bevara det fula?

Bevarandevärdet avgörs inte av byggnadens eventuella skönhet utan bygger på det kulturhistoriska värdet. Skönheten, den estetiska upplevelse en byggnad kan ge, kan absolut vara en komponent i det kulturhistoriska värdet genom att den ingår i det som i vår värdering kallas arkitektoniskt upplevelsevärde. Även negativt laddade byggnader och platser kan vara värdefulla och bevarandevärda, till exempel fascismens och kommunismens kulturarv i Europa. Vi behöver bli påminda om alla delar av vår historia.

För en byggnadsantikvarie handlar arbetet inte om tycke och smak, men man lär sig ibland att uppskatta även estetiken hos något man kanske tidigare inte tyckte om när man bättre förstår det – då kan lite fult också vara fint.

Det som byggdes för 30 år sedan anses ofta vara fult och så har det alltid varit, det så kallade fadersupproret. Efter 30 år kan ju en byggnad också behöva renoveras och då finns det en risk att värden inte tas tillvara. Många byggnader och miljöer från miljonprogrammet som byggdes på 1960-70-talet är nu högt klassade av Stockholms stadsmuseum men levde farligt på 1990- och början av 2000-talet. Idag är det istället 1990-talets byggnader som inte alltid uppskattas. Det är ett intressant dilemma att professionellt bedöma byggnader som inte tilltalar en förrän man har lärt känna dem.