Drottningholmsmetoden

Drottningholmsmetoden är användbar för såväl målare som konservator, arkitekt och entreprenör, och underlättar kommunikationen mellan beställare, projektörer och utförare. Den har utvecklats till ett gemensamt narrativ.

Förhållningssätt

Sigurd Curman formulerade i början av 1900-talet ett svenskt restaureringsideologiskt förhållningssätt där underhållsåtgärder och återhållsamhet förordades. Byggnadsantikvariska undersökningar skulle föregå åtgärder och traditionella material och metoder skulle användas. Curmans förhållningssätt vidareutvecklades bland andra av mina företrädare Ove Hidemark och Jan Lisinski, som lyfte fram bevarandet av material, ytskikt och patina. För att behålla byggnadens autenticitet och årsringar, förordades små och noga avvägda ingrepp framför rekonstruktion och restaurering. Eventuella tillägg skulle vara inpassade och samverka med helheten.

Jag har själv lagt till begreppet ’omhändertagande’, med vilket jag menar vikten av att i vid bemärkelse ta hand om hela kulturhistoriska miljöer, naturresurser, klimat, besökare, brukare, entreprenörer, etc.

Mitt förhållningssätt till vårt byggda kulturarv kan sammanfattas i följande punkter:

• Alla åtgärder ska vara medvetna och förankrade – undersök och förstå först, handla därefter.
• Återhållsamhet – minimera mängden nya material och tillägg för att bevara byggnadens autenticitet och årsringar från olika perioder.
• Underhåll där så är möjligt – hellre än att ersätta.
• Använd traditionella material och arbetsmetoder där så är möjligt.
• Ge det byggda kulturarvet förutsättningar att fortsätta att åldras med värdighet.
• Arkitekturen ska vara omhändertagande i vid bemärkelse.

Förhållningssättet stipulerar att mängden nytt material som tillförs minimeras, och att återbruk prioriteras framför nytillverkning. Respekten för gamla material och patina är alltså överordnad ambitionen att förnya material och ytskikt, men den förbjuder heller inte nya tillägg och ändringar. Det är byggnaden i sig som ska förmedla kunskap, upplevelse och känsla.

Detta är idag inget kontroversiellt förhållningssätt till hur vi behandlar vårt byggda kulturarv, utmaningen ligger i hur vi bäst når ut och realiserar ideologin i våra uppdrag och konkreta byggprojekt. För att omvandla ideologin till praktik behövs en arbetsmetod som stöder förhållningssättet.

Metod

Vårt arbetssätt växte fram redan under det stora interiöra konserverings- och restaureringsarbetet på Slottsteatern mellan 2004 och 2014. Projektet delades upp i etapper som föregicks av seminarielika byggmöten på plats där alla inblandade i projektet: Beställare, myndigheter (i tillämpliga fall), arkitekt, byggnadsantikvarie, brukare, hantverkare, konservatorer m fl var representerade. Det nära samarbetet och den gemensamma kunskapsbank som fylldes på efterhand, var en förutsättning för att projektet skulle kunna genomföras.

Ett exempel på en samrådsdiskussion gällde måleriarbeten. I enlighet med vårt förhållningssätt och eftersom många autentiska ytskikt från 1700-talet fanns bevarade i teatern, eftersträvade vi att nymåla så få ytor som möjligt. Originalytor behandlades musealt, och senare ytskikt behandlades med respekt. I stället för generell ommålning, valde vi att konservera befintliga ytskikt som var korrekta och i tekniskt god kondition. En yta med många målningsskikt leder generellt till sämre vidhäftning och att färgen flagar snabbare. Små skador retuscherades av konservatorer, delar av väggpaneler i dåligt skick målades om partiellt och mindre områden tonades in. Alla underliggande ytskikt bevarades där så var möjligt. Ytor som bedömdes som skadade eller förfall, som i detta fall fönster och fönsternischer, gjordes om i sin helhet, liksom målningsskikt utförda på spackelgrund. Ytor som var placerade långt från betraktaren eller som var svagt belysta, tolererades i större utsträckning än näraliggande ytor. Naturligt slitage och patina accepterades.

Definitionerna av vad som var att betrakta som patina, förfall eller störande skador och även vilka metoder som skulle användas, diskuterades gemensamt medan arbetet pågick. För att hålla ihop helheten åtgärdades alla delar i ett rum parallellt. Slottsarkitektens roll var att styra projektet så att alla åtgärder höll sig inom vår restaureringsideologiska ram – vårt förhållningssätt. Nackdelen med metoden var att projektet var svårt att styra kostnads- och tidsmässigt. Vissa moment gick snabbare än beräknat medan andra tog längre tid. Fördelen var att projektgruppens gemensamma kunskapsbas kom till nytta och att åtgärder blev förankrade och accepterade.

Ett decennium senare kan vi konstatera att metoden var framgångsrik och att Slottsteatern har fortsatt att åldras med värdighet.

Slutsats

Arbetssättet har växt fram och tillämpats under en längre tid på Drottningholm. Vår erfarenhet är att metoden leder till åtgärder som håller över tid, sannolikt bättre än vid konventionell renovering. En stor fördel är att delaktigheten som ingår i metoden, skapar ett positivt arbetsklimat, en gemensam målbild och ett känslomässigt engagemang i projektgruppen som gynnar projektet.

En förutsättning för att Drottningholmsmetoden över huvud taget finns, är att både SFV och STÄ bidragit med kunskap och engagemang. Det blir spännande att se hur metoden kommer att utvecklas vidare.

/Erland Montgomery

Erland Montgomery är arkitekt, specialiserad på kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, och delägare i AIX Arkitekter. Sedan 2009 är han slottsarkitekt på Drottningholm med ansvar för slottsområdets långsiktiga utveckling, bevarande, anpassning till nya krav och önskemål och värnande av kulturhistoriska värden.